Dokumentär om ett filmiskt liv: Varför det bara finns en Rudi Völler

Rudi Völler, 65 år, är en av de mest älskade personerna inom tysk fotboll – och hans liv är lika dramatiskt och engagerande som en film. Regissören Marc Schlömer har lyckats fånga detta i en ny dokumentär, där även den välrenommerade sporttidningen kicker är medproducent. Filmen, med den passande titeln "Rudi Völler – es gibt nur einen" ("Det finns bara en Rudi Völler"), har producerats med stor noggrannhet under mer än ett år och har premiär för en exklusiv publik i Frankfurt nu på måndag. Från och med den 3 oktober kan den ses exklusivt på Sky och Wow.

Dokumentären tar oss med från Völlers barndomsstad Hanau, där han föddes 1960 och bodde fram till 1977, vidare ut i världen – till klubbar som Offenbach, München (TSV 1860), Bremen, Rom, Marseille och slutligen Leverkusen. En charmig anekdot inleder filmen: en kvinna i hans gamla bostadsområde i Hanau erbjuder sig att följa med honom upp till tredje våningen. Völler tackar nej med ett charmigt "Nein, nein" – en gest som visar hans ödmjuka och vänliga personlighet, något som genomsyrar hela dokumentären.

Trots att Völler är en stor ikon för många, är filmen långt ifrån en glorifiering. Han framställs som jordnära, ärlig och respektfull – egenskaper han även fört vidare till sina barn och som han värnar om djupt. Dokumentären visar också att han är engagerad i fyra välgörenhetsstiftelser, något som speglar hans omtänksamhet bortom fotbollsplanen.

Men Völler är inte bara "den snälla Rudi". Hans hustru Sabrina, som han träffade i Rom och gifte sig med 1995, beskriver honom som en person med flera sidor – endast 30 procent är den milda sidan, medan resten är mer komplexa drag. Reiner Calmund, hans mångårige vän och mentor, berättar öppet att Völler ibland kunde vara ett "riktigt odjur" bakom stängda dörrar. Men trots det har han en unik förmåga att skapa genuina möten och värme – något Oliver Kahn fångar perfekt i sin beskrivning: "Man är glad att träffa Rudi. Han ger en kram, och det finns inga negativa känslor. I den här fotbollsbranschen är det väldigt ovanligt."

Völler var också mitt i dramatiska händelser, som när han 2003 exploderade under en presskonferens på Island och försvarade det tyska landslaget mot kritik. Hans fru Sabrina minns hur hon satt hemma och svor på italienska framför TV:n. Dessa ögonblick visar på hans passion och temperament, men också på hans mänsklighet.

I dokumentären får vi också ta del av Völlers syn på fotbollens förändring – han beundrar dagens spelare för de bättre planerna och domarnas skydd av anfallsspelare. Han själv har alltid varit en krigare på planen, men har aldrig skyllt på medspelare, som när han blev fälld av Klaus Augenthaler 1985, eller när Frank Rijkaard spottade på honom under VM 1990 – händelser som han idag ser tillbaka på utan agg.

En annan stark scen handlar om Völlers sista match för Leverkusen 1996, där Markus Münchs mål räddade laget kvar i Bundesliga – något Völler aldrig glömmer och tackar med att erbjuda sin egen entrébiljett om det skulle behövas.

Dokumentären är rik på material från kicker, med tidningsrubriker och statistik som ger extra trovärdighet och djup. Vänner och kollegor som Lothar Matthäus och Marius Müller-Westernhagen bidrar med sina intryck. Müller-Westernhagen säger att han inte alltid håller med Völler, men att han möter alla på lika villkor – och på samma nivå kan man ju aldrig stå i offside.

Med "Rudi Völler – es gibt nur einen" får vi en nära, personlig och ärlig bild av en av tysk fotbolls största personligheter – en man som älskas för sin värme, styrka och komplexitet.