Frank Mill – Anfallaren som blev en unik legend

Frank Mill, född i Essen, gick bort vid 67 års ålder och lämnar efter sig minnet av en av Bundesliga-elitens mest färgstarka anfallare. Mill, som gjorde totalt 123 mål i Bundesliga och därmed placerar sig på plats 31 bland de bästa målskyttarna genom tiderna, är kanske mest ihågkommen för ett ögonblick som blev lika berömt som ökänt – ett mål han aldrig egentligen gjorde.

Den 9 augusti 1986 stod Mill i centrum under en match med Borussia Dortmund mot Bayern München. Med ställningen 1-1 hade han en gyllene chans: han rundade Bayerns målvakt Jean-Marie Pfaff och var på väg mot ett öppet mål. Men plötsligt blev han snabbare än bollen, tappade rytmen och sköt bollen i stolpen. Denna klassiska miss har fastnat i minnet hos många fotbollsfans och blivit en nästan komisk symbol för hans karriär – trots att den inte speglar hans verkliga klass.

Frank Mill var nämligen en förstklassig anfallare med en sällsynt förmåga att hitta målet. Uppvuxen i Essen och fostrad i Rot-Weiss Essen, där han spelade från 1976 till 1981, imponerade han tidigt. Under säsongen 1980/81 i 2. Bundesliga gjorde han hela 40 mål på 38 matcher och blev skytteligavinnare, vilket ledde till en flytt till Borussia Mönchengladbach. Där gjorde han 71 mål på 153 matcher, men lyckades aldrig vinna någon titel.

Succén kom istället när han gick till Borussia Dortmund. Här visade Mill sin listiga och smarta spelstil, ofta kallad "Schlitzohr" – ett uttryck för hans slughet och spelsinne. Han hade en fantastisk känsla för var han skulle röra sig och var bollen skulle hamna. När det inte räckte till tog han gärna till oväntade knep: han kunde sno bollen direkt ur händerna på motståndarnas målvakter eller dribbla om försvarare med sina snabba vändningar och rytmbyten. Trots sin medelmåttiga längd var han dessutom stark i luften och ett hot vid fasta situationer.

Ett av hans mest minnesvärda ögonblick kom i DFB-Pokal-finalen 1989 i Berlin. Dortmund, som inte var favoriter, tog hem en övertygande 4-1-seger mot Werder Bremen. Mill var den kanske viktigaste spelaren i matchen: han nickade in kvitteringen till 1-1 och serverade två mål till stjärnan Norbert Dickel. Det senare var imponerande med tanke på att Mill i halvtid erkände att han hunnit ta sig en cigarett på toaletten.

En kul detalj från samma final är att det var Mill som låg bakom Dortmunds debut i de nu klassiska svartgula randiga strumporna. Tillsammans med vännen och lagets dåvarande materialförvaltare och chaufför Hartmut "Bomber" Wiegand bestämde han sig för att göra något speciellt inför den stora matchen – trots att Mill ofta spelade med strumporna neddragna till anklarna och utan benskydd, som då inte var obligatoriskt.

Två år efter cupsegern ersattes tränaren Horst Köppel av Ottmar Hitzfeld, och för Mill blev konkurrensen hårdare. Med spelare som Flemming Povlsen och framför allt nyförvärvet Stéphane Chapuisat tog han allt mer plats på bänken. Dortmund nådde bland annat UEFA-cupfinalen 1993 och blev Bundesliga-silvermedaljörer 1992, men Mill fick sällan bidra på planen. Han avslutade sin karriär med två säsonger i Fortuna Düsseldorf fram till 1996.

På landslagsnivå fick Mill 17 matcher för Tyskland mellan 1982 och 1990, utan att göra mål. Han var med i VM-truppen 1990 men kom aldrig till spel, då han stod i skuggan av stjärnorna Jürgen Klinsmann och Rudi Völler. Mer uppmärksamhet väckte han som en del av det tyska OS-laget som tog brons i Seoul 1988, en framgång som gjorde honom populär i hemlandet.

Frank Mill bodde sina sista år i Alverskirchen, en liten by mellan Münster och Warendorf, samt på Sicilien. Han gick bort i sviterna av en hjärtinfarkt under natten till tisdag, endast 67 år gammal. Hans namn lever kvar som en av de mest karaktärsfulla och underhållande anfallarna i tysk fotboll – en riktig "Schlitzohr" och målskytt som inte liknade någon annan.