Rasism i fotbollen – en ständig utmaning

Trots otaliga kampanjer och initiativ är rasism fortfarande ett brännande ämne inom fotbollen. Professor Aladin El-Mafaalani från Dortmund, expert på migrations- och utbildningssociologi, ger sin analys.

Senast i november i år skedde ett rasistiskt angrepp när Justin Butler, spelare i Energie Cottbus, blev utsatt för hat under matchen mot 1860 München. Även tidigare under sommaren i DFB-Pokalens första omgång noterades flera verbala övertramp.

I sin bok "Wozu Rassismus? Von der Erfindung der Menschenrassen bis zum rassismuskritischen Widerstand" utforskar El-Mafaalani rasismens rötter och motståndet mot den. I en intervju med kicker förklarar han varför problemet kvarstår och vad som måste göras.

När han ombeds reflektera över att rasism i fotbollen fortfarande är aktuellt år 2025, understryker han att sorg inte är rätt känsla – snarare bör vi se utvecklingen med ett analytiskt perspektiv. Rasismen har minskat under lång tid, men nu ser vi en återgång, säger han.

Studier visar att människors grundläggande inställningar till rasfrågor inte har blivit sämre de senaste 20-25 åren, snarare har samhället blivit öppnare och reagerat mot högerextremism. Samtidigt har partier som AfD fått fler röster och rasistiska uttryck har ökat, trots att det inte skett någon mätbar förändring i allmänhetens attityder. Det är snarare så att de mest radikala blivit ännu mer extrema, inte fler till antalet.

Personligen har El-Mafaalani, som är son till syriska föräldrar, upplevt rasism främst under sin ungdom på 80- och 90-talet. Idag, inklusive i Dortmunds fotbollsarena, ser han en förbättring, även om undantag finns.

Rasism bottnar i människans tendens att kategorisera andra efter kön, hudfärg och ursprung – i sig inget problem. Men när dessa yttre kännetecken används för att förklara negativa egenskaper eller problem, handlar det om fördomar eller bristande reflektion. Hudfärg är biologiskt sett bara en reglering av vitamin D via huden, men har historiskt fått orimligt stor betydelse.

Att tro att rasism skulle sluta vid stadionportarna är naivt, menar El-Mafaalani. Många känner fortfarande till fördomar och tankemönster från förr, samtidigt som kunskapen om andra områden brister. Därför måste klubbar, förbund och hela fotbollssamhället aktivt arbeta mot rasism och aldrig tro att det är ett problem som inte berör dem.

Under DFB-Pokalturneringen i somras utsattes Schalke-spelaren Christopher Antwi-Adjei för rasistiska glåpord från läktaren i Leipzig. El-Mafaalani fokuserar hellre på hur klubbar och supportrar reagerar än på offrens känslor – för alla svarta spelare har dessvärre upplevt liknande övergrepp. En felaktig reaktion från omgivningen kan göra att rasismen upprepas oftare.

När matchen mellan 1860 München och Cottbus nyligen bara avbröts men inte ställdes in, ifrågasätter han beslutet. Istället vill han att alla seriöst överväger hur man bäst hanterar rasistiska incidenter.

Han förespråkar hårdare straff, även neddragna poäng eller avstängningar, för att pressa supportrar att själva ta ansvar och agera mot kränkare. Engagemang från fans är ofta mer effektivt än juridiska påföljder. Rop som "Nazis raus" i Potsdam visar på hur viktigt det är med aktivt motstånd från publiken. Men tyvärr är tystnad en tyst acceptans av problemet.

Samhället måste bli ännu mer medvetet och handlingskraftigt även på läktarna, mot både kränkande ord och fördomar som lever kvar. Att vi numera oftast säger "N-ordet" istället för att använda det förbjudna ordet handlar inte bara om lagstiftning utan också om respekt och självsanering. Den som säger rasistiska saker vet oftast att gränsen passeras medvetet.

Utbildning spelar en roll, men är inte hela lösningen. Rasistiska uttalanden är ofta medvetna provokationer, underbyggda av gamla vanor och ett önskemål att vara kränkande. Det handlar inte bara om okunskap, utan om att vilja såra.

I sin roll som professor betonar El-Mafaalani vikten av att skolor, förskolor och idrottsklubbar får in perspektivet från de som utsätts för diskriminering. Ungdomar kan känna sig maktlösa om vuxna blundar för deras erfarenheter. Antirasism är en långsiktig uppgift – inte ett tidsbegränsat projekt – och måste få samma prioritet som jämställdhetsarbete.

Studier visar att rasistiska tankemönster är ovanliga bland barn i grundskolan, men ökar i tonåren i takt med att fördomar lärs och utnyttjas, ofta i konkurrenssituationer som inom fotbollen. Detta handlar om mobbning i bred mening, där rasism är en särskild form.

Begreppen "svart" och "vit" är långt ifrån exakta, menar han. Hudfärger finns i en oändlig palett och de historiskt etablerade termerna är förenklingar som blivit normaliserade. Samtidigt förstärker vårt visuella sätt att se världen skillnader som egentligen inte borde spela roll, särskilt inte i en sport som fotboll som borde förena.

Ett annat exempel från pokalturneringen är Kelsey Owusu från Essen, som efter en tackling mot Dortmunds Yan Couto drabbades av hårda rasistiska attacker på nätet. Den digitala anonymiteten gör det lättare för förövarna att agera utan konsekvenser, vilket kan göra hatet ännu grövre än på läktaren.

Engelska landslagsspelare som Jadon Sancho, Marcus Rashford och Bukayo Saka blev efter sina missade straffar i EM-finalen 2021 utsatta för rasistiska hatkampanjer online – något som nästan knäckte dem. El-Mafaalani påpekar att många utanförstående har svårt att förstå eller känna med dem, och att välmenande råd ibland gör mer skada än nytta.

Att rasistiska attacker kopplas till spelarnas hudfärg är helt ologiskt. En vit spelare skulle aldrig bli utsatt för sådana förolämpningar efter ett missat straff. Det handlar inte bara om dumhet utan om bristande självkontroll och en vilja att sprida fördomar när känslor svallar, exempelvis vid alkoholpåverkan.

Rasismen är inte ett regionalt fenomen, även om vissa områden, som landsbygden eller östra Tyskland, kan ha mer utbredda problem. Generellt minskar rasistiska attityder där migration är mer närvarande och integrerad i vardagen.

Senast har uttalanden från Tysklands förbundskansler Friedrich Merz om "stadens utseende" skapat problem genom att de uppfattas som legitimering av rasistiska åsikter. När högsta politiska nivåer släpper igenom sådana signaler, ökar risken att rasister känner sig stärkta, särskilt på platser som fotbollsarenor.

Att bekämpa rasism i fotbollen är alltså en komplex och långvarig kamp, som kräver engagemang från alla – från förbund och klubbar till supportrar och samhället i stort. Det handlar om att visa nolltolerans, vara aktiva och aldrig släppa blicken från problemet.